Specialpedagogen Maja

Specialpedagogen Maja

Slutord

Läraren berättarPosted by Maja Lindqvist 2014-06-09 20:03:44

I generationer har det förekommit skolproblem, okoncentrerade ungar, elaka lärare, snälla och förstående lärare, envetna chefer, krävande föräldrar, ansvarsfulla föräldrar, kärlek, äktenskapsproblem, fylla och fester. Skolan har i alla tider varit en arena för folkvalda att pröva nya skollagar, betygssystem, kursplaner, arbetssätt, metoder och strategier. Många sätt är bra men bästa sätt oavsett svårigheter, styrkor eller årtionden är att bemöta elever med respekt och att vara en tydlig ledare som vågar konfrontera och ställa krav.



  • Comments(0)//www.specmaja.se/#post148

Fia 62

Läraren berättarPosted by Maja Lindqvist 2014-06-08 15:09:11

DEL 62

Glatt öppnar jag skoldörren för att andas in ledighetens sötma. Äntligen var jag fri från skolans kategoriska värld, fri från krav och fri från odugliga ledningsbeslut. Men friheten varade knappt en sekund, Robert hade inte lämnat skolan. Ensam satt han på skolans avsats med en cigg i mungipan. I handen höll han en bukett blommor och ett paket inslaget i guldpapper med ett vackert rosa sidenband.

- Hej Fia.

- Hej Robert, har du inte gått än? Erkänn att det är svårt att lämna oss, säger jag skämtsamt.

Men han skrattar inte åt skämtet.

- Du har varit bra för mig. Du är den enda vuxna person jag träffat som har mött mig inte dömt mig. Jag har alltid känt mig trygg i din närvaro, du har fattat mina svårigheter. Du har faktiskt varit jävligt bra för mig och jag tror jag kommer sakna dig.

Han reser sig upp, överräcker mig blommorna och det vackra paketet.

- Det var bara det jag ville säga. Hoppas att du får en bra sommar, säger han och lämnar grundskolan för att aldrig mer återvända.





  • Comments(0)//www.specmaja.se/#post147

Fia 61

Läraren berättarPosted by Maja Lindqvist 2014-06-07 10:43:27

DEL 61

Så kom tidpunkten alla längtat efter men också fruktat, avskedet. En känsla av lättnad och sorg. Tiden som varit kommer aldrig mer tillbaka. Efter vårt gemensamma fika läste Anna en dikt om avsked som fick alla till tårar. Nu var det dags för ynglingarna att pröva nya upptåg. Även Moa skulle pröva nytt trots att hon blev kvar på skolan. Roberts flickvän Amanda skulle bli Moas klasskompis eftersom Moa placerades i klass 9c. När Anna, jag och eleverna kramat varandra farväl lämnade dem skolan för att aldrig mer återvända. Anna och jag följde deras sista steg genom fönstret. Det blev sista titten på våra älskade rötägg.

- Vad konstigt att vi står här och är ledsna. Jag som inte ens ville ha med rackarna att göra, säger jag.

- Så är det, det ska smärta. Tänk så fokuserat och intensivt vi arbetat, klart att befrielsen gör ont, säger Anna medan hon torkar bort en tår.

- Visst är det så, men jag tror fortfarande inte på smågrupper. Alla våra elever bekräftade det. Tänk så många gånger Robert sa att han inte hade någon tillhörighet, hur alla vuxna bara ville bli av med honom istället för att hjälpa honom där han befann sig till exempel i klassrummet, säger jag.

- Håller med dig men nu har vi gjort det, säger Anna.

Elevstolarna hann knappt kallna innan Berit kom in i klassrummet för att prata med oss om något nytt projekt som var på gång.

- Jag skulle verkligen vilja berätta en sak för er.

- Vad är det nu då? Frågar jag förskräckt.

- Jag har ett spännande projekt på gång som jag vill presentera för er.

- Men ska vi inte gå igenom utvärderingen innan vi ger oss in på något nytt? Frågar Anna.

- Nej det har vi inte tid med, det tar vi sen.

- Sen? Men vadå sen? Ska vi inte gå igenom utvärderingen nu? Kommer skolan fortsätta att bedriva små grupper?

- Ni måste lyssna till det här. Det är så spännande. Ni förstår, jag har tänkt att vi ska...

- Berit, lägg av. Jag tänker inte lyssna på dig nu. Hej då Berit, hej då Anna. Ha ett härligt lov. Vi syns i augusti, säger jag och går.

Aldrig mer ska jag göra någonting påtvingat.

Skolan var tömd på elever, några enstaka lärare befann sig fortfarande i lokalerna. Jag fyllde en kasse med skolmaterial till sönerna, det var det enda jag tänkte ta med mig hem från mitt arbete.







  • Comments(0)//www.specmaja.se/#post146

Fia 60

Läraren berättarPosted by Maja Lindqvist 2014-06-05 14:37:23

DEL 60

Magnus, Malin och Ulla ville också ta farväl. Magnus hade köpt alla en varsin minräknare.

- Nåde den som inte använder denna när det slår slint i huvudet. Skämt och sido. Som jag alltid sagt till er, först försöker ni lösa talen utan miniräknare. Om det inte fungerar använder ni den här lilla makapären. Men glöm inte att komma ihåg vad det var ni gjorde, för det kan inte miniräknaren avslöja. Ni ska veta hur man gör utan den här, säger Magnus och pekar på miniräknaren.

Efter ett tag kom Berit in i klassrummet.

- Det är tack vare er som…

Berit blev abrupt avbruten av Rune.

- Som Anna och Fia har ett jobb, säger Rune och skrattar.

Berit bemödar sig inte med att läxa upp honom.

- Visst är det så men det jag egentligen vill säga är att det är tack vare er som den här skolan har blivit mer levande. Fortsätt att vara dem ni är, för det gör ni riktigt bra.

- Tycker du verkligen att Anders ska fortsätta kalla alla för fittor? Frågar Robert provocerat.

- FittRobert. Hållkäften, säger Anders irriterat.

Berit struntar i Robert. Hon tänker inte fostra, hon vill bli positivt ihågkommen.

- Och glöm inte att leva och njuta av livet, säger Berit innan hon tackar för sig.







  • Comments(0)//www.specmaja.se/#post144

Fia 59

Läraren berättarPosted by Maja Lindqvist 2014-06-03 16:25:48

DEL 59

Det var högtidligt tyst i den mörka aulan. Berit stod på scenen med ett handskrivet manus i sin hand. Med känsloladdade ord om framtid och utbildning fick hon eleverna att framstå som blivande professorer. Talet avslutades med allsång, Den blomstertid nu kommer. Avgångsklasserna grät och omfamnade varandra medan den lilla gruppen höjde ögonbrynen och reste sig upp för att återvända till det klassrum där allt startade för snart ett år sedan. I klassrummet samlades eleverna runt Rune för att prata om Peo. Jag såg när Anders gav Rune ett paket som han ville Rune skulle överlämna till Peo.

- Mamma och jag har köpt en glasskål som vi fyllt med röda geléhjärtan. Hoppas han gillar det, säger Anders blygt.

- Fan vad snäll du är, säger Rune och omfamnar Anders.

Vi delade ut betyg och ett personligt brev som Anna och jag skrivit till var och en. Rune fick i uppgift att lämna över betyg och det personliga brevet till Peo.

- Schysst att ni skrivit ett brev till oss men jag tror inte att Peo kommer fatta vad ni skrivit, säger Rune sorgset.

- Kanske inte men läs det högt för honom och ge honom en bamsekram från oss, säger Anna snyftandes.





  • Comments(0)//www.specmaja.se/#post142

Fia 58

Läraren berättarPosted by Maja Lindqvist 2014-06-01 19:53:20

DEL 58

Moa, Anders och Jan var först in i klassrummet. Moa var klädd i en lång ärmlös ljuslila sammetsklänning med ett hårband av samma tyg som hon knutit till en rosett mitt på huvudet. För första gången under hennes tid på skolan såg jag henne sminkad. Anders bar en marinblå kavaj och slips. Han var mycket välkammad såg ut som om han var från Stureplan. Med snabba steg När han steg gick han fram till Anna och mig för att överräcka oss ett varsitt paket.

- Tack för den här tiden, säger Anders korrekt och går och sätter sig bredvid Moa som ler brett.

- Tusen tack Anders, vad omtänksamt av dig. Men vi tar inte farväl riktigt än. Först ska vi gå till aulan och sedan går vi hit igen och då tar vi farväl, säger Anna och ler.

- Piss då, säger Anders med ett leende.

Med glada tillrop springer Achmed in i klassrummet.

- Asså, alla titta! Jag har skitfin kostym. Tycker ni? Frågar han med tindrade ögon.

- Du är bedårande, säger jag.

- Dåre?

- Nej, bedårande. Det betyder att du är förtjusande, charmig, säger Anna.

- Men du mena jag söt?

- Just det. Du är så söt.

Med ena foten i klassrummet och den andra foten i korridoren står Robert och pratar med Amanda. Snabbt tittar hon in i klassrummet för att säga hej till mig. Jag vinkar glatt tillbaka och önskar henne ett härligt lov. Alla utom Rune och Peo befann sig i skolan. För oss var det viktigt att Rune skulle vara med på avslutningen så jag gick till arbetsrummet för att ringa honom medan Anna tog eleverna till aulan. På väg mot arbetsrummet möter jag en skjortklädd och stressad Rune.

- Men var är alla? Frågar Rune.

- De har gått till aulan. Nu måste vi skynda oss, säger jag.



  • Comments(0)//www.specmaja.se/#post140

Fia 57

Läraren berättarPosted by Maja Lindqvist 2014-05-31 09:35:58

DEL 57

Så kom äntligen årets höjdpunkt till vår grundskola nämligen skolavslutningen. Solen sken, syrenerna blomstrade och skolpersonalen sprudlade av glädje. Alla var finklädda i ljusa färger och toleransen var på topp. Ingen var på dåligt humör, ingen ifrågasatte dagens upplägg och alla ville minnas dagen som en lycklig dag, precis så som det ska vara på en skolavslutning. Gårdagen tillbringade Anna och jag med att smycka klassrummet med blommor, ballonger och serpentiner. Vi placerade elevbänkarna till ett gemensamt bord i syfte att för sista gången förena oss som grupp innan vi skildes åt. Anna hade bakat gräddtårtor och jag hade som vanligt fixat köpekakor från närbutiken. Skolans digitala filmkamera var laddad och vi var redo att ta farväl av våra älskade rötägg. Eleverna hade informerats om att vi redan på morgonen skulle träffas i klassrummet för att tillsammans ta oss till aulan, där Berit skulle säga några väl valda ord innan hon släppte iväg skolans nior. Föräldrarna var välkomna men enligt eleverna skulle ingen komma. Eventuellt skulle Moas mamma svänga förbi en snabbis för att säga adjö till Anna och mig.

Denna dag är sådan dag vi alla längtar efter samtidigt som vi fruktar den. Många elever ängslas över att lämna grundskolan och dess trygghet medan andra jublar över att äntligen få lämna detta bakom sig. När jag lämnade grundskolan på 80-talet skrek jag av glädje, glädje över att äntligen få komma vidare i livet. När det gäller lilla gruppen tror jag att känslorna är blandade. Glädje över friheten, oro över att ingen förstår deras specifika situation och bävan över vad framtiden har att erbjuda.



  • Comments(0)//www.specmaja.se/#post139

Fia 56

Läraren berättarPosted by Maja Lindqvist 2014-05-30 14:19:45

DEL 56

Dagen därpå cyklade jag hem till Johan. Redan när jag lutade cykeln mot familjens brevlåda förstod jag att något var fel. Inga gardiner eller blomkrukor i fönstret, trädgårdens utemöbler var borta, cykelstallet var tomt och ölbackarna som brukade stå utanför förrådsdörren var borta. Förstummat stod jag utanför ytterdörren och ringde på klockan, ingen öppnade. Det var Johans granne som avbröt mitt enformiga ringande. Han berättade att familjen sålt huset för att flytta till USA. Min ungdomskärlek var borta, mina drömmar var kraschade och min framtid var omtöcknad. Aldrig mer skulle jag träffa obbekillen som alltid kände sig jagad och orättvist behandlad av vuxna och som aldrig kom till ro.



  • Comments(0)//www.specmaja.se/#post138

Fia 55

Läraren berättarPosted by Maja Lindqvist 2014-05-29 19:11:36

DEL 55

Innan vi körde till Viken hann jag visa honom mitt rum, sen tackade han mamma för visiten. Det var sagolikt att sitta bakom honom på moppen. Jag passade på att krama hans midja lite hårdare än vad som behövdes för att inte ramla av. Vid Viken var det packat med glada ungdomar som ville fira sommarlov. Någon hade tänt en brasa vid strandkanten som speglades i det glasklara vattnet. Kvällen var magisk.

- Häng med mig till klippan, säger han och skrattar högt.

Ifrån klippan var utsikten magnifik, man såg över hela Viken. Vi satte oss på hans manchesterkavaj. Han plockade fram två 33 cl. colaflaskor ur kavajfickan. När jag frågade om han inte skulle dricka sprit sa han att han skulle ha sprituppehåll.

- Jag blir så arg när jag dricker och hamnar bara i en massa skit. Vet inte vad det är som händer med min hjärna. Först är det skitkul att vara full, man blir lycklig och känner sig stor och stark. Men efter ett tag, när jag klunkat i mig mer av spriten, börjar jag reta mig på vad folk gör och säger. Jag kan inte stoppa mig själv eller mina impulser, jag vill slåss. Jag blir personlighetsförändrad. Nu har jag bestämt mig för vita veckor.

Förvånat tittade jag på honom. Hans replik var som tagen från en förälder eller ännu värre från en lärare.

- Vad jag har längtat efter att få sitta här med dig. Jag vet inte om jag vill lämna dig, säger Johan plötsligt och pussar min hand.

- Men det behöver du inte heller, säger jag förvånat.

- Kanske inte nu men snart måste jag nog lämna dig, jag är en obbekille. Killar som jag brukar det inte gå så bra för, det vet alla. Alla vet att vi är svårhanterliga och bråkiga. Det är därför såna som jag är placerad i en liten skitgrupp, för att ni andra ska få vara i fred.

Jag visste inte vad jag skulle säga, han hade ju rätt. Alla visste att obbeungar lätt tappade fotfästet, hamnade i droger eller ännu värre hamnade i fängelse.

Hand i hand gick vi ner till stranden. Alla på stranden var fulla så vi bestämde oss för att åka hem. När han lämnade av mig utanför mitt hus tittade han länge på mig innan han sa farväl. Sen gav han mig en puss och gasade iväg. Länge stod jag utanför mitt garage och tittade efter honom. Det var min lyckligaste stund någonsin.



  • Comments(0)//www.specmaja.se/#post137

Fia 54

Läraren berättarPosted by Maja Lindqvist 2014-05-27 06:55:12

DEL 54

Medan Anna pratar om terminens sorgliga upplevelser tänker jag tillbaka till 80-talet och min skolavslutning i årskurs 8. Jag minns hur obs-killen Johan kom gående mot mig med händerna i fickan. Han stannade, tittade mig djupt i ögonen och frågade hur det kändes att sluta åttan. Han stod så nära att jag kände hur hans andedräkt luktade colabugg och tobak. Med betyget i ena handen och en blomma i den andra förklarade jag för honom att det var skönt att slippa åttan och att jag såg fram emot att nästa termin bli äldst på skolan. Men bäst var förstås att få sommarlov. Denna dag var så som man önskar sig att en skolavslutning ska vara. Solig, ljummen, kärlekspirr och en härlig doft av syren. Med hopp om ett långt och innehållsrikt lov hade vi tagit emot våra betyg och lämnat klassrummen för att fortsätta hänga på skolgården. Det var också där informationen om kvällens fester presenterades.

- Hur blev betygen då? Frågar Johan.

- Det gick bra mest treor men någon fyra och två femmor, säger jag stolt.

- Mitt betyg består mest av streck men det gör inget, jag kommer in på det jag vill ändå. Vi obbe-elever har alltid en massa undantagsregler. Vill jag plugga på fyraårig-teknisk kommer någon på skolan se till att jag får det. Dispens kallas det, säger han och kastar iväg betygskuvertet.

Olyckligt stirrade han efter kuvertet som flög i väg mot gångvägen för att till slut landa på skolans enda cykelstall. Sen sparkade han bort några gruskorn innan han frågade mig om kvällen.

- Vad händer i kväll då?

- Norrviken. Ska inte du dit?

- Klart jag ska, skulle bara se om du var med. Ska vi göra sällskap? Jag kan hämta upp dig med moppen om du vill.

- Gärna, säger jag och rodnar.

Iklädd en vit skjorta och svart manchesterkavaj stod han utanför min ytterdörr med en stulen tulpan i sin hand. Mamma blev häpen när hon såg Johan och bjöd genast in honom för att ta reda på om han var en kille för hennes dotter, och jag tror han lyckades lura henne. Han svarade snällt på alla närgångna frågor hon ställde.

- Vad roligt att du slutat nian, då ska du börja på gymnasiet nu då. Vilken linje har du valt?

- Det är inte bestämt än. Det kanske blir så att min familj flyttar till USA och då får jag plugga där istället, svarar Johan bestämt men artigt.

Han hade inte en aning om hur hans närmsta månader skulle se ut och han behövde inte lägga energi på framtiden heller. Gick man i en obsklass och inte kirrat studierna löstes sånt till slut, det var iallafall vad han sa till mig. Målet för ”sådana” ungar var att de skulle ut i arbete, inte plugga vidare. Ville obbarna ändå plugga så fixade skolorna det, allt för att lugnet skulle infinna sig. Bemödade sig inte obbeungarna att ta ansvar för sitt liv gjorde alltid någon myndighetsperson det. Ingen ville se ungdomarna hänga i centrum eller deka ner sig. Men detta sa han inte till min lilla mamma.





  • Comments(0)//www.specmaja.se/#post135
Next »