Specialpedagogen Maja

Specialpedagogen Maja

Fia 53

Läraren berättarPosted by Maja Lindqvist 2014-05-26 19:58:22

DEL 53

Berit berättade att Peo inte kommer vara med på avslutningen och att Rune blivit deprimerad. Så sorgligt att Peo inte kan vara med på skolavslutningen. Anna kläckte idén om att spela in avslutningsdagen och överräcka inspelningen till honom. Digitalkamera fanns att tillgå på skolan så det var bara att ladda kameran och spela in. Rune ville inte göra någonting annat än att sitta bredvid Peo och spela Cod. Föräldrarna försökte förmå honom till att träffa kompisar men han vägrade. Allt han tidigare ansåg vara meningsfullt och roligt i livet var numera betydelselöst och ointressant. Han behövde hjälp med att vidga framtidsvyn liksom hjälp med att se positivt på den kommande tiden. Trots depressionen hade föräldrarna övertygat Rune till att vara med på avslutningen för att ta ett sista farväl av alla klasskamrater. Anna och jag blev så ledsna över allt pojkarna med familj gick igenom. Vi behövde gråta och rensa märkliga tankar som uppstod. På skolan finns ingen personal som kan stötta oss i vår sorg. Vi beslöt oss för att lämna skolan för en stilla promenad. Vi pratar och gråter vartannat.



  • Comments(0)//www.specmaja.se/#post134

Fia 52

Läraren berättarPosted by Maja Lindqvist 2014-05-25 18:48:57

DEL 52

På Berits begäran påbörjade vi utvärderingen av läsåret. Ganska snabbt kom vi fram till att det som betytt mest för eleverna var våra strukturerade och tydliga dagordningar. Konsekvent samlades eleverna i klassrummet och dagen avslutades samma tid i samma klassrum. Vid höstterminen pratade vi om att införa elevrespons men så blev det inte, tryggheten infann sig aldrig och vi vågade inte testa. Det var så många konflikter per dag som vi var tvungna att lösa ändå. Vi åkte på en resa och vi var i väg på ett studiebesök. Tanken var att vi skulle kommit iväg på fler studiebesök men det var samma sak som med elevresponsen, vi lyckades inte för vi orkade inte hantera konflikter som uppstod eller som eventuellt skulle uppstå. Hundraprocentig närvaro klarade vi inte heller av. Ett av målen var också att eleverna skulle bli godkända i tolv ämnen och så blev det inte för alla, det var bara Anders och Robert som blev godkända i samtliga ämnen. När utvärderingen var klar ringde jag Berit som snabbt kom till vårt arbetsrum. Hon satte sig tillrätta mellan Anna och mig på en sliten elevstol. Hon ville återberätta samtalet hon just haft med Peos mamma. Läkarna bekräftade att Peo fått en hjärnskada men att det var för tidigt att uttala sig om hur allvarlig den var. Det kunde dröja ett år innan man visste hur stor skadan blivit. Peo skulle ligga kvar på sjukhuset ett tag till, kanske trodde läkarna att han kunde komma hem under kortare perioder men de vågade inte ge familjen för stora förhoppningar. Familjen hade kommit i kontakt med ett habiliteringsteam, för att få stöd. Med darrig röst berättade Berit att Peo inte skulle komma tillbaka till skolan.

- Han kommer inte till avslutningen och han kommer inte att ta ett tionde år. Familjen avvaktar läkarnas analys av skadan och bestämmer sig därefter hur hans framtid ska planeras.

  • Comments(0)//www.specmaja.se/#post133

Fia 51

Läraren berättarPosted by Maja Lindqvist 2014-05-24 17:38:41

DEL 51

I samråd med sin mamma bestämde Moa för att ta ett tionde år hos oss. Hon var inte redo att lämna grundskolan. Ämnena hon hade svårt med ville hon slutföra på den plats hon kände sig trygg på. Nästa år skulle hon skicka in gymnasieansökan till någon skola i samma kommun. Achmed sökte språkintroduktion i Dalarna. Han ville träffa nya människor. Rune tillbringade mycket av sin sista skoltid tillsammans med Peo på sjukhuset vilket gjorde att hans skolarbeten blev lidande. Vi misstänkte att betygen skulle haverera och därför samlade Magnus, Anna och jag ihop diverse skoluppgifter som han kunde arbeta med på hemmaplan. Vi la också in extra lektioner som han tyvärr avstod. Ingen visste om han skulle bli behörig till byggprogrammet som han och Peo sökt. Peo låg fortfarande kvar på sjukhuset, hans framtid var oviss.

Nu var det bara några dagar kvar tills skolan släppte ut kalvarna på bete. Pågående skolarbeten var på god väg att avslutas. Gamla papper slängdes, skrivborden rensades från skoluppgifter och annat som inte längre var användbart. Beställningslistor på skönlitteratur och faktaböcker lämnades till Berit och gamla åtgärdsprogram arkiverades. Allt gammalt groll preskriberades och friheten var nära, för både lärare och elever. Petter och jag planerade att åka till Spanien för att koppla av utan barnen och nu var det bara två veckor kvar tills vi skulle åka. Det var en resa jag såg framemot, men än var det inte läge att kasta in handduken.





  • Comments(0)//www.specmaja.se/#post132

Fia 50

Läraren berättarPosted by Maja Lindqvist 2014-05-23 13:31:08

DEL 50

Anders mamma vill att syven ska prata med honom om gymnasievalet trots att det redan är bestämt vilken skola han ska gå på.

- Anders vad kan du tänka dig att arbeta med när du blir stor? Frågar syven Ulla vänligt.

- Vad tror du? Läkare? Sopgubbe? Varför ska jag sitta här och prata bajs med dig? Ni har ju redan bestämt vilken skola jag ska gå på. Jävla pisskärring, säger Anders samtidigt som hans slår näven i bordet.

- Inte såna ord. Be Ulla om ursäkt, säger Jan.

- Läkare, vad spännande. Är det någon speciell läkare du vill bli? För du vet väl att läkare har olika inriktningar? Till exempel kirurgi. Vad tycker du är mest spännande?

- Men jag vill väl för fan inte bli någon jävla pissläkare. Karva i levande materia, pissäckligt. Fattar du ingenting? Jävla piss, jävla, jävla piss.

- Lugn, säger Jan kort.

Ulla visste om Anders svårigheter så hon brydde sig inte om hans ordval. Lugnt och sansat fortsatte hon att ställa frågor om framtidsplanerna.

- Okey. Men vad kan du tänka dig då? Frågar Ulla igen.

- Vet inte. Jag vill inte bestämma det nu. Ni har ju redan lämnat in en ansökan till den där Aspergerskiten, räcker inte det?

- Visst räcker det, vi kan sluta nu om du vill, säger Ulla.

- Jävla. Jävla äckel. Äckel, äckligt.

- Sluta med det där, säger Jan trött.

- Pisskärring, viskar Anders för sig själv.

- Jag hör dig, säger Jan och ler.

Mötet gav ingenting. Anders hade ingen lust att prata med Ulla, som han aldrig tidigare träffat. Meningslösa möten som tar mer energi än det ger. Gymnasieansökan var ju redan inskickad till en skola för elever inom autismspektrum.









  • Comments(0)//www.specmaja.se/#post131

Fia 49

Läraren berättarPosted by Maja Lindqvist 2014-05-22 19:04:43

DEL 49

Inför Cecilias utvecklingssamtal har Anna laddat kaffebryggaren med nytt kaffe. När föräldrar besöker skolan ska det alltid bjudas på nybryggt och väldoftande kaffe säger Berit. Vad vi lärare dricker för gammal sump är inte relevant, kaffe är kostsamt och ska inte gödslas med.

När jag kommer in i konferensrummet möts jag av Cecilia och Anna som sitter och skrattar. Deras möte blev en riktig nostalgitripp. Min närvaro avbröt alla glada tillrop, jag kom med allvaret.

- Då tycker jag vi börjar med en gång, säger jag för att få ett snabbt avslut.

- Det låter bra. Hur går det egentligen för Robert? Frågar Cecilia.

- Mycket går bra men var är han?

- Skulle han vara med? Frågar Cecilia.

- Vi har alltid med eleverna på utvecklingssamtalen. Eleverna är huvudpersonerna, och sen är det alltid viktigt att höra deras version.

- Okey. Jag är ledsen men jag har inte sagt till honom. Jag trodde vi skulle ha vuxenprat. När vi var unga satt ju alltid lärare och pratade om oss utan att vi för den skull var inbjudna. Och på Roberts förra skola var han aldrig med.

- Vi får väl köra ändå. Robert är i fas med alla ämnen, det saknas några enstaka inlämningsarbeten men betyget hänger inte enbart på det. Nuläget ligger han på E-nivå. Robert har ingen ogiltig frånvaro vilket gläder oss mycket, säger Anna.

- Vad roligt att höra så mycket positivt. På hans förra skola skolkade han jämt och när han väl var där bråkade han med alla.

- Även idag händer det att han hamnar i bråk men det har minskat betydligt. Tillsammans med Robert har vi bestämt att när han känner irritation eller frustration ska han gå iväg oavsett om han befinner sig i klassrummet eller inte.

- Utnyttjar han inte det då? Frågar Cecilia.

- Hur menar du? Frågar Anna.

- Jag menar bara att... jag menar bara att, passar han inte på att skolka då? Jag känner min son mycket bra och det vore typiskt Robert att påstå att han är irriterad för att få gå och göra något som han tycker är roligare. Roligare än vad skolan är.

- Nej, det tror jag faktiskt inte. Han går ut ett tag sedan kommer han alltid tillbaka. Om han utnyttjade

situationen skulle vi få hitta på nåt annat. Skulle han få för sig att dra, lämna skolan, utan vår vetskap, skulle vi jaga honom, säger Anna.

- Vad glad jag blir. Det är viktigt att Rutgerprojektet får ta del av den här positiva informationen.

Snart går nämligen projekttiden ut och Robert hoppas på att flytta hem. Han har aldrig riktigt funnit sig tillrätta på det där hemmet han bor på. Jag längtar så efter att få hem honom men har han samma beteendeproblematik som han hade innan han flyttade från oss vet jag inte om jag orkar ta hem honom. Jag har inte mycket till avlastning därhemma och jag orkar inte ensam jaga honom kvällar och nätter. Det har jag gjort i så många år så det får faktiskt räcka. Roberts pappa och jag befinner oss mitt i en skilsmässa. Visserligen kommer jag bo kvar i huset tillsammans med Roberts lillasyster Josefine, så ungarna behöver iallafall inte känna att de måste flytta på grund av att vi ska skiljas. Det är deras pappa som flyttar ner till Skåne. Han har fått ett superjobb som han inte kunde tacka nej till.

- Men då finns det ju alltid en anledning att åka på semester till Skåne, det är väl bra?

Anna försöker vara rolig och optimistisk men Cecilia drar inte på smilbanden.

- Så är det i alla fall med den saken, säger hon korrekt.

- Okey, vi förstår, säger jag för att försöka komma vidare i samtalet.

- Om Robert fortsätter arbeta med sina skolarbeten som han hittills gjort kommer han bli godkänd i alla ämnen, och troligtvis blir han också antagen till byggprogrammet. Han är redo att lämna grundskolan, vi tror att gymnasiet bli bra för honom.

Cecilia tog in allt positivt om Robert. Hans skolframgångar stärkte hennes mammaroll.

- Ni har gjort så mycket bra för Robert. Vad sägs om middag hos mig nästa fredag? Jag kan fråga Pia om hon också vill komma. Jag bjuder inte hem er för att prata om Robert, jag vill bara bjuda er på en enkel middag.

Precis när jag tänker tacka nej hör jag Anna tacksamt anta erbjudandet.

- Det ser vi fram emot eller hur Fia?

- Ja visst. Vad trevligt. Ska vi ta med oss något? Frågar jag Cecilia med hopp om att hon svarar nej.

- Absolut inte, ni ska inte ta med er någonting. Kom som ni är.

Cecilia bodde i ett stort modernt funkishus med sjöutsikt.Det första jag noterade när Cecilia öppnade ytterdörren var att hon var en sån där inneskosmänniska. Tyvärr hade inte Anna berättat det för mig så skamset fick jag springa runt med urtvättade ljusrosa sockor, medan Anna plockade fram ett par marinblåa skinnskor. Cecilia visade oss vägen till ett gigantiskt rum som hon kallade för salongen. I salongen stod det en svart välpolerad flygel och en femsitssoffa formgiven av Josef Frank med tillhörande bord som hon denna afton dukat upp med ostpinnar, kanapéer, oliver och mousserande vin. Pia stod vid sidan om serveringsfaten med ett glas vin i sin hand. Anna blev så glad när hon såg barndomskamraten Pia.

Aldrig någonsin har jag skådat ett sånt väldukat bord. Det var kristallglas och silverbestick i pluralis. Servetterna var av linne och vikna till tulpaner. Mitt på bordet stod en kristallvas fylld med vita liljor. Den kvällen kände jag mig mycket obekväm. Jag var osäker på vilket glas jag skulle lyfta, när besticken skulle användas och hur jag skulle le utan att verka ovan. Oavsett min brist på kunskap om vett- och etikettregler blev det en skaplig kväll som jag avslutade några timmar tidigare än Cecilia, Pia och Anna.



  • Comments(0)//www.specmaja.se/#post130

Fia 48

Läraren berättarPosted by Maja Lindqvist 2014-05-19 21:04:41

DEL 48

På väg mot konferensrummet ser jag Amanda och Robert hand i hand. Robert fäktar glatt med armarna, jag förstår att han vill prata med mig så jag stannar och inväntar honom. Det är läskigt att han har Amanda med sig. Hon och jag har inte pratat efter den där gången hon blev så arg.

- Hej Fia. Hur är läget, frågar Robert.

- Bra. Och du då?

- Det är ok. Får jag presentera Amanda.

Amanda räcker fram sin kallsvettiga hand mot mig.

- Hej Amanda. Du och jag har ju faktiskt träffats en gång tidigare.

- Ja det har vi, säger Amanda skamset.

Hon slickar sig nervöst runt munnen, trycker sig närmre Robert och tar ett stabilt tag i hans hand.

- Men säg det då, uppmanar Robert Amanda.

- Jag ska, säger Amanda.

Det blir pinsamt tyst men jag står kvar utan att säga ett ord. Spänningen är stor, vad vill hon säga mig? Ska hon håna mig igen?

- Jo, du förstår. Jag vill säga förlåt. Förlåt för det där jag sa till dig förra terminen, den där gången när du var vikarie för Anna. Förlåt. Jag ville inte göra dig ledsen, jag kunde bara inte hålla käften. Jag blev så arg, arg på dig. Fast jag skulle inte blivit det, men jag blev det. Förlåt, säger hon och kramar om mig hårt.

Amanda och Robert granskar mig intensivt, de vill ha en reaktion. Men jag vet inte hur jag ska reagera? Aldrig tidigare har en elev kommit till mig för att be om ursäkt, aldrig. Det var modigt av Amanda. Hur länge har hon burit på sin ånger?

- Det var väl bra att Amanda bad om förlåtelse? Bekräftar Robert med hopp om ett snabbt svar.

Men jag får inte fram något vettigt, jag vet inte vad jag ska säga.

- Men säg nåt då, säger Robert irriterat.

- Ja, vad ska jag säga? Amanda, tack för att du bad mig om ursäkt det betyder faktiskt mycket. Jag tycker att du är superbra. Tack så mycket, säger jag och ger henne en kram innan jag tvärt vänder om för att gå.







  • Comments(0)//www.specmaja.se/#post127

Fia 47

Läraren berättarPosted by Maja Lindqvist 2014-05-18 08:59:22

DEL 47

Dagen därpå samlades eleverna i aulan. Berit var som vanligt försenad, tålmodigt satt dock eleverna och inväntade henne. När hon kom in i aulan höll hon ett fint tal till Peo och hans familj. Hon uppmärksammade även all sprit som unga människor konsumerar. Och hon uppmanade eleverna till att avstå från både alkohol och annan stimulantia. Genom andra tragiska berättelser påvisade hon drogernas baksida. Koncentrerat lyssnade eleverna till Berits något för långa tal. När hon tillslut avslutade fick hon publikens applåder. Rune var tyvärr inte med under samlingen, han var sjukanmäld.

I samlad trupp gick gruppen från aulan till klassrummet för att fortsätta prata om dagens tema våld, droger och Peo. Moa ändrade samtalets karaktär genom att genera Robert med att berätta för klassen att hon hade sett när han pussat Amanda utanför aulan. Robert uttalade sig inte men hans rosiga kinder avslöjade honom. Efter någon timme tog vi rast för att därefter återgå till skolarbeten. Det var förstås svårt att uppmuntra eleverna till att lära. Själv gick jag på tomgång, det fanns ingenting som kunde få igång mig. Benen var som överkokta spagettin och huvudet var som ljummen havregrynsgröt. Jag längtade efter en säng men det var inte läge att gå hem och bädda ner sig, Anna och Roberts mamma Cecilia von Drumth hade planerat ett utvecklingssamtal på eftermiddagen.



  • Comments(0)//www.specmaja.se/#post126

Fia 46

Läraren berättarPosted by Maja Lindqvist 2014-05-17 10:44:47

DEL 46

- Jag har pratat med Peos mamma och hon tycker att skolans elever ska ta del av det som hänt Peo. Hon tror att hans öde kan vara avskräckande för andra, att hans situation kan hindra andra ungdomar från att dricka och slåss. Därför har jag lovat henne att redan i morgon bitti samla skolans elever för att informera om Peos situation och om alkoholens usla inverkan på ungdomar. Vi ses i aulan klockan 10.00. Elevhälsan ställer in allt för att ha en öppen mottagning för både elever och personal. Jag har också kallat samtlig skolpersonal till ett möte i morgon eftermiddag. Vi måste diskutera hur vi ska arbeta förebyggande kring våldet som försiggår både inom och utanför skolan. Mer utförlig information kommer via mejl, säger Berit.

Varför ska dokument och handlingsplaner ses över när något tråkigt händer? Vore det inte bättre om skolans handlingsplaner var så pass organiserade och förankrade i personalgruppen att det förebyggande arbetet var i gång? Ledningen måste prioritera, värdera vad som är viktigt och kontinuerligt ge personalen tid till att följa upp viktiga frågor. Allt för ofta blir det brandutryckningar vilket gör mig trött, irriterad och omotiverad.

- Förresten, hur mår ni? Frågar Berit med uppriktig blick.

- Jag mår skit. Skit för Peo och hans familj, skit för Moa och skit för att du förväntar dig mirakel, säger jag.

- Fia ska vi sätta oss ner och prata, bara du och jag? Frågar Berit. Men jag reser mig upp från soffan och går. Jag känner mig som en tjur som försöker skydda sig från matadorens stickvapen.

Hemma möts jag av en jäktad man som i sista minuten trycker in hockeytrucken i bagageluckan och som inte hunnit ställa in varken gräsklipparen eller ungarnas uteleksaker i garaget, men jag säger ingenting. Det gäller att välja sina strider.

- Hej min vackra hustru, är du redan hemma?

- Jag slutade tidigare i dag.

- Ska du med och kasta av grabbarna till träningarna då?

Vanligtvis brukar jag tacka nej. Det är så skönt att vara ensam hemma, då kan jag utföra mina hemmasysslor i lugn och ro. Jag kan tvätta familjens kläder och dammsuga huset samtidigt som jag lyssnar på någon gammal 80-talshit. Men allt ståhej på skolan gör att jag omprioriterar, jag följer med. Vi släpper av killarna i ishallen och sätter oss ner i hockeyklubbens föreningscafé. Miljön är inte toppen, det är kallt och menyn innehåller kokt korv, kaffe, finska pinnar och lite smågodis. Men vad gör det en dag som denna? Ingenting. Kaffet är bättre än skolans uppvärmda mikrougnskaffe och sällskapet är bäst.





  • Comments(0)//www.specmaja.se/#post125

Fia 45

Läraren berättarPosted by Maja Lindqvist 2014-05-16 18:49:16

DEL 45

- Orkar du vara kvar i skolan? Frågar Anna som smugit in i klassrummet.

- Jag vill vara kvar. Peo kan man inte snacka med, morsan bölar hela tiden och myndighetspersonerna vill bara snacka med mig om vad det var som hände den där jävla kvällen. Jag vill vara här, får jag inte det?

- Självklart får du det, vill du prata med någon annan än oss kan vi kontakta kuratorn. Säg bara till när du upplever att det blir för mycket, säger Anna och klappar honom varsamt på kinden.

Under tiden gick jag iväg för att ringa tvillingarnas mamma Johanna. Det var en mycket nedstämd mamma. Till en början hörde jag knappt vad hon sa, hon var så hes.

- Jag ber om ursäkt för att jag inte ringt men jag har haft så mycket annat att tänka på. Peo ligger på sjukhuset. Rune hade tur, det kunde lika gärna varit han också. Vi har sådana problem med killarna. Både Peo och Rune har alkoholproblem. Jag tror de varit fulla varenda helg sista halvåret. Ursäkta att jag gråter, jag är bara så trött och ledsen över allt som händer. Pojkarnas problem är en bidragande faktor till att vi ska skiljas. Jag vill inte anklaga Peo och Rune men vi har inte haft tid till annat än att se till att de inte tar livet av sig. All tid och energi har vi lagt på dem. Det var bara en tidsfråga innan skilsmässan skulle dyka upp likafullt tror jag att Pelle och jag behöver varandra. Vi behöver varandra samtidigt som vi inte står ut med varandra. Jag vet faktiskt inte vad som är rätt eller fel längre. Som du hör är inte nån av oss i balans, säger hon till mig som om jag vore hennes terapeut.

- Jag förstår att ni har det jobbigt. Hur kan vi hjälpa er? Har ni fått hjälp med deras alkoholvanor?

- Vi har uppsökt deras läkare någon enstaka gång men de tycker bara att vi ska höja Ritalindosen.

- Här på skolan har vi sett en positiv utveckling. Närvaron är full pott, vilket är en stor framgång. Koncentration har blivit mer stabil, inte fulländad men mycket bättre. Och eftersom att den blivit bättre har motivationen ökat.

- Ja, och det är så roligt och vi är så nöjda med allt arbete ni lägger ner. Jag fattar inte hur de orkar med dubbelspelet. Varje helg åker Pelle och jag runt i kommunen för att hämta hem killarna från nån fest eller annat häng.

- Var får de tag på spriten då?

- Polisen pratade om en skåpbil som kallas för spritbilen, den levererar sprit och tobak. Vem vet vad mer den levererar, kanske droger. Ungdomarna behöver tydligen bara kontakta någon via internet sedan levereras spriten till en utsatt plats som köparen och langaren bestämmer. Oftast sker langningen vid centrum men jag vet inte om mina killar köpt från spritbilen. Rune säger ingenting, han är så ledsen och skakad över det som hänt Peo.

- Vad händer nu då?

- Vet inte. Det är så mycket som måste ordnas upp. Snälla hjälp oss med Rune, vi måste se till att han fortsätter sköta skolan. Jag hör av mig i slutet på veckan, då vet jag mer om Peos situation. Som ni säkert förstår kommer Peos neuropsykiatriska utredning avslutas.

Min mage värkde. Om jag ska sätta ord på situationen får det bli sorg, förtvivlan och maktlöshet. På väg mot klassrummet träffade jag Berit som ville prata om Moa. Hon hade träffat Moa i matsalen och uppmärksammat ett hektiskt samtal hon haft med Achmed. Berit tyckte Moa utmärkte sig negativt när hon försvarade kvinnors rätt till att misshanda män.

- Och så säger ungen att kvinnor måste få laglig rätt till att slå män. Kan du förklara för mig vad hon menar? Är hon lite galen?

När jag tittar över Berits axel möts jag av Moas ledsna blick, hon hörde Berit.

- Har vi inte kommit överrens om att inte prata elever i korridoren? Nu måste jag springa efter Moa för att trösta och be om ursäkt, säger jag och springer efter Moa.

Det blev en dag med mycket sorg men också gemenskap och värme. När eleverna gått hem gick Anna och jag till personalrummet för att andas ut. Berit kom in och satte sig bredvid oss.

- Jag hörde om Peo, hur är det med honom?

- Han ligger på intensiven, han mår inte bra, säger Anna.

- Det är förskräckligt det som hänt. Jag och ledningsgruppen tar detta på största allvar. Vi kommer uppdatera skolans krisplan.

- Vad bra. Men hur gör vi med Moa? Frågar jag.

- Moa? Vad har hon med det här att göra?

- Ingenting, men hon hörde vad du sa i korridoren.

- Jag har väl inte sagt nått?

- Du sa att hon var galen.

- Hon hörde inte vad jag sa, vi har lite annat att tänka på just nu.





  • Comments(0)//www.specmaja.se/#post124

Fia 44

Läraren berättarPosted by Maja Lindqvist 2014-05-15 16:19:31

DEL 44
Det var märkligt tyst och lugnt i klassrummet. Ingen skrapar med stolarna, ingen ifrågasätter mig och ingen blir arg. När jag på allvar startar lektionen med att skriva på whiteboardtavlan hör jag hur Rune traskar in och sätter sig. Snabbt vänder jag mig om för att påminna honom om att man inte bara kan kliva in i klassrummet när man är sen.

- Du vet vad som gäller, du kan inte bara kliva in så där när lektionen startat.

När jag såg hans sönderslagna ansikte slutade jag anmärka på hans uppträdande.

- Men vad är det som har hänt? Frågar jag skärrat.

- Jo det är en sak jag vill berätta, säger Rune och vänder sig om för att få ögonkontakt med gruppen.

Aldrig tidigare har jag sett honom så reserverad.

- Var har du Peo? Frågar jag oroat.

Det tillhör nämligen ovanligheten att tvillingarna är åtskilda. Var en sjuk, var båda sjuka. Skulle en till tandläkaren, gick båda. Killarna var helt enkelt oskiljaktiga.

- Det är just det jag vill berätta. Peo ligger på sjukhus efter en misshandel.

- Men vad är det du säger.

- Vi vet, det har Robert berättat för oss, säger Moa.

- Visste ni? Varför sa ni inget till mig? Hur mår han? Frågar jag.

- Han mår skit, fått en hjärnblödning. Han är ett kolli. Jag är rädd för att han kanske aldrig mer vaknar upp och blir den han varit, säger Rune och börjar gråta.

Moa går och sätter sig bredvid honom.

- Hur allvarligt är det? Frågar Robert.

- Vet inte men mamma säger att han kommer ligga på sjukhuset ett tag. Jag hörde när hon pratade med någon läkare som sa att han kanske blivit hjärnskadad.

- Kuksås. Hur kunde det bli så här? Frågar Anders.

- Vi var några killar hos Christoffer som skulle grilla och spela kort.

- Christoffer? Är det han som har ett hönshus och bor i Viken? Frågar Moa.

- Ja det är det.

- Oh, dem är jättegulliga, säger Moa.

- Käften jävla pissMoa, säger Anders irriterat.

- Du ska vara tyst, säger jag upprivet till Anders.

- Vi satt och grillade på Christoffers altan då det helt oväntat kom ett gäng killar som ville bråka och på nåt sätt visste dem att Peo och jag käkar Ritalin. Killarna frågade om dem fick köpa piller. Peo förklarade att han inte hade några tabletter men asen blev förbannade och började sparka på honom. När han till slut låg på backen sökte de igenom hans fickor, men det fanns förstås ingenting för han hade ju för fan inte med sig sina jävla piller. Det var ju det han sa, skriker Rune så saliven stänker samtidigt som han torkar sin rinnande näsa med skjortärmen.

- Vilka jävla kukar. Eller hur Robert? Jävla kukar, säger Anders och kastar iväg pennskrinet.

- Var inte du där och kunde hjälpa till? Frågar Moa Robert.

- Jag var där ett tag men när stämningen blev hotfull övertalade Amanda mig att gå.

- Oj! Bra Robert. Oj! Mycket bra Robert. Bra, säger Achmed och tittar vänligt på Robert.

- De sparkade honom tills han inte rörde en fena. Jag försökte hindra dem men de gav mig sån jävla hård käftsmäll att jag tuppade av.

Robert gick fram till Rune för att krama om honom.

- Men Robert du gillar ju inte att krama killar, du sa ju det till mig i Dalarna. Jag fick ju ingen kram av dig då. Jävla kukRobert. Varför kramar du honom då? Jävla pissRobert. Du gillar visst att krama killar, det ser jag ju. BögRobert. Jävla bög.

- För i helvete Anders, håll käften. Du måste fatta när du ska hålla käften. Anders för fan, du måste fatta nån gång. Jag blir vansinnig, skriker Robert.

Anders tystnade. Jag kommenterade inte Roberts yttrande utan passade istället på att fråga Rune om han ville ha ett glas vatten. Jag tror han tyckte det var skönt att vi alla var där.

- När jag vaknade till gick jag fram till Peo som låg livlös på marken. Jag bara skrek, trodde han var död. Ambulansen kom och nu ligger han på intensivavdelningen med slangar och skit inkopplat överallt. Det hade varit bättre om det var jag som låg där. Jag är mentalt starkare än Peo.





  • Comments(0)//www.specmaja.se/#post123
« PreviousNext »