Specialpedagogen Maja

Specialpedagogen Maja

Fia 37

Läraren berättarPosted by Maja Lindqvist 2014-05-04 09:50:57

DEL 37

I planeringen ingick studiebesök men vi hade inte kommit i väg på ett endaste. Resan till Dalarna satte sina spår och vi kände stor oro över att organisera aktiviteter utanför skolan, men nu var det dags att anta nya utmaningar.

- I morgon åker vi till Naturhistoriska museet. Tåget från stationen går mot T-centralen klockan 08.45. Vi samlas i klassrummet vanlig tid, alltså kl. 08.00. Efter vår gemensamma samling promenerar vi tillsammans ner till stationen. Frågor?

- Ska vi ha matsäck med oss?

- Nej det behövs inte, det fixar vi, ostmackor, hallonyoghurt och frukt.

- Inte skinka, jag muslim. Säger Achmed.

- Absolut inte skinka, jag är ju vegetarian. Glöm inte det, säger Moa.

- Glöm inte det. Glöm inte det. Glöm inte det. Hållkäften, säger Anders irriterat.

- Hållkäften själv, säger Peo.

- Anders, Peo, Skärpning, säger Jan.

- Som jag nyss sa bjuder vi på ostmackor. Yoghurten är gjord på mjölk, smaksatt med hallon.

- Jag är ju laktosintolerant. Hur gör ni med det?

- Och jag står inte ut med hallon. Kan man få jordgubbar?

Var gång vi introducerar någonting uppstår det överflödiga och meningslösa frågor. Oftast handlar frågorna om missförstånd som leder till lönlösa ordväxlingar som i sin tur leder till hotfulla blickar och slagsmål. Så blir det när man överkonsumerar elever med meningslös information.

- Du sa inte vad det var för frukt ni skulle bjuda på.

- Jag inte vill ha äpple.

- Inte äpple, fy fan vad äckligt. Skona mig.

- Varför kan ni inte ta med er grönsaker i stället?

- Grönsaker? Är du helt dum? Det är väl för fan ingen som vill ha sallad.

- Sa jag sallad? Grönsaker innefattar mycket, typ gurka. IDIOT.

- Inte Moa säga så dära, Robert blir arg. Inte slå nu Robert, vara snäll, hon är flicka också.

- Det blir bananer. Punkt slut, säger Anna.

- Fy fan vad dåligt.

Morgonen därpå gick vi som planerat gemensamt till stationen. Anders var på dåligt humör. Tåget rullar in på stationen och vi kliver på. Anders hinner knappt in i vagnen förrän han ljudligt förklarar för en 5-årig pojke att hans AIK- tröja är ful.

- Vilken skitful tröja du har. Ta av dig den. Du borde heja på Djurgården.

Han skrämmer inte bara pojken även andra passagerare. Mamman skyddar sin gråtande son med sina armar samtidigt som hon med hög röst förklarar för Anders att han borde söka en psykiatrisk klinik, och det inom det snaraste.

- Jävla pisskärring, hållkäften. Hållkäften för fan.

- Anders nu sätter vi oss.

I samma veva som Jan trycker ner Anders i sätet tittar han vädjande på mamman och ber om ursäkt.

Jag satt några sittplatser därifrån men lyckades ändå se tumultet som uppstod när Anders hastigt reser sig upp så att Jan faller ner på det smutsiga tåggolvet. Med svängande armar riktar Robert stegen mot mamman och sonen som börjar skrika.

- Hjälp mig någon, han kommer att döda oss.


Liggandes på mage lyckades Jan få tag i Anders fot som gjorde att han också föll till golvet. Anders sparkade och skrek men det skrämde inte Jan som lyckades släpa bort honom till andra änden av vagnen. En man i 30- årsåldern springer fram till Jan för att höra om han kan hjälpa till och Anna sätter sig bredvid den skakade mamman under tiden som jag lugnt sitter kvar på min plats med blicken riktad ut genom det kladdiga tågfönstret. Jag försöker ge sken av att jag inte ser vad som händer, allt för att slippa bli inblandad. Rune och Peo kan knappt tygla sin nyfikenhet. De vill ta sig fram till den lilla flock som nu samlats runt mamman, men jag uppmanar dem att sitta still.

- Nej, nej, nej. Vi sitter kvar här. Låt dem lösa det där, viskar jag.

- Vad var det som hände? Berätta.


Runes kropp skakar av nyfikenhet. Jag lägger min hand på hans knä för att lugna. Vi behöver inte involvera fler folk till krigszonen några tågkupéer bortom vår.

- Men vad fan gör han? Anders är ju för fan inte riktigt klok, säger Robert.

- Ja, han vad? Han göra vad? Vad då? Äh! Jag skiter i, säger Achmed.

Mamman höll hårt i sin gråtande son.

- Men det här är ju inte riktigt klokt. Hur kan ni låta sådana där åka bland vanligt folk? Tänk om min son hade suttit här själv, vad hade då kunnat hända?

- Vi får verkligen be så mycket om ursäkt och …

Anna blev avbruten.

- Ursäkt? Sa du ursäkt? Jag vill att du, för det är väl du som är ansvarig för den där killen?

- Ja, det är jag tillsammans med en annan lärare som sitter med våra andra elever. Vill du jag ska hämta henne? Frågar Anna.

Anna klargjorde tydligt att jag inte skulle komma undan den här gången. Jag fick känslan av att hon tröttnat på min passivitet, hon vill involvera mig men jag vill inte vara delaktig. Jag orkar inte ge henne det stöd hon behöver, jag vill vara osynlig.

- Jag tänker anmäla er, det får inte gå till så här. Vilken anstalt kommer ni ifrån? Frågar mamman.

- Vi kommer inte från någon anstalt, vi kommer från en grundskola.

- En skola? Jag ska verkligen kolla upp hur skolor arbetar kring sånt här innan jag sätter min Sebastian på någon skola.

- Vi förstår att du är upprörd och hoppas att du kan förlåta oss. Jag lämnar dig skolans telefonnummer så kan vi träffas och pratas vid om det som inträffat när allt lugnat sig.

- Lugnat sig? Men fattar du ingenting? Han försökte nyss skada oss. Tänk om det var ditt barn, hur skulle du då reagera?

- Jag förstår att du blev rädd och jag skulle antagligen bli lika rädd som du, säger Anna lugnt.

Mamman reser sig upp, sätter sonen i barnvagnen och går av. Hon var så uppjagad och arg att hon glömde ta informationen hon bad om. Utmattad går Anna mot mig.

- Oh herregud, skona mig.

Jag ler skamset mot henne och hoppas att hon inte tycker att jag är oduglig, vilket jag känner att jag är. Elevernas nyfikenhet går inte längre att tygla. Anna bombaderas av frågor.

- Vad hände?

- Rune, det angår inte dig, säger Anna.

- Vi måste ju få veta, vi går ju i hans klass. Vi har rätt att få veta.

- Vi ska strax gå av, vi tar det sen.

- Jag skiter i, berätta.

- Achmed, jag sa nej till Rune då gäller även nejet dig, säger Anna pressat.

Anna går till Anders och Jan för att prata. Ensam sitter jag kvar med hysteriska elever som försöker analysera händelsen.







  • Comments(0)//www.specmaja.se/#post112