Specialpedagogen Maja

Specialpedagogen Maja

Fia 46

Läraren berättarPosted by Maja Lindqvist 2014-05-17 10:44:47

DEL 46

- Jag har pratat med Peos mamma och hon tycker att skolans elever ska ta del av det som hänt Peo. Hon tror att hans öde kan vara avskräckande för andra, att hans situation kan hindra andra ungdomar från att dricka och slåss. Därför har jag lovat henne att redan i morgon bitti samla skolans elever för att informera om Peos situation och om alkoholens usla inverkan på ungdomar. Vi ses i aulan klockan 10.00. Elevhälsan ställer in allt för att ha en öppen mottagning för både elever och personal. Jag har också kallat samtlig skolpersonal till ett möte i morgon eftermiddag. Vi måste diskutera hur vi ska arbeta förebyggande kring våldet som försiggår både inom och utanför skolan. Mer utförlig information kommer via mejl, säger Berit.

Varför ska dokument och handlingsplaner ses över när något tråkigt händer? Vore det inte bättre om skolans handlingsplaner var så pass organiserade och förankrade i personalgruppen att det förebyggande arbetet var i gång? Ledningen måste prioritera, värdera vad som är viktigt och kontinuerligt ge personalen tid till att följa upp viktiga frågor. Allt för ofta blir det brandutryckningar vilket gör mig trött, irriterad och omotiverad.

- Förresten, hur mår ni? Frågar Berit med uppriktig blick.

- Jag mår skit. Skit för Peo och hans familj, skit för Moa och skit för att du förväntar dig mirakel, säger jag.

- Fia ska vi sätta oss ner och prata, bara du och jag? Frågar Berit. Men jag reser mig upp från soffan och går. Jag känner mig som en tjur som försöker skydda sig från matadorens stickvapen.

Hemma möts jag av en jäktad man som i sista minuten trycker in hockeytrucken i bagageluckan och som inte hunnit ställa in varken gräsklipparen eller ungarnas uteleksaker i garaget, men jag säger ingenting. Det gäller att välja sina strider.

- Hej min vackra hustru, är du redan hemma?

- Jag slutade tidigare i dag.

- Ska du med och kasta av grabbarna till träningarna då?

Vanligtvis brukar jag tacka nej. Det är så skönt att vara ensam hemma, då kan jag utföra mina hemmasysslor i lugn och ro. Jag kan tvätta familjens kläder och dammsuga huset samtidigt som jag lyssnar på någon gammal 80-talshit. Men allt ståhej på skolan gör att jag omprioriterar, jag följer med. Vi släpper av killarna i ishallen och sätter oss ner i hockeyklubbens föreningscafé. Miljön är inte toppen, det är kallt och menyn innehåller kokt korv, kaffe, finska pinnar och lite smågodis. Men vad gör det en dag som denna? Ingenting. Kaffet är bättre än skolans uppvärmda mikrougnskaffe och sällskapet är bäst.





  • Comments(0)//www.specmaja.se/#post125