Specialpedagogen Maja

Specialpedagogen Maja

Fia 49

Läraren berättarPosted by Maja Lindqvist 2014-05-22 19:04:43

DEL 49

Inför Cecilias utvecklingssamtal har Anna laddat kaffebryggaren med nytt kaffe. När föräldrar besöker skolan ska det alltid bjudas på nybryggt och väldoftande kaffe säger Berit. Vad vi lärare dricker för gammal sump är inte relevant, kaffe är kostsamt och ska inte gödslas med.

När jag kommer in i konferensrummet möts jag av Cecilia och Anna som sitter och skrattar. Deras möte blev en riktig nostalgitripp. Min närvaro avbröt alla glada tillrop, jag kom med allvaret.

- Då tycker jag vi börjar med en gång, säger jag för att få ett snabbt avslut.

- Det låter bra. Hur går det egentligen för Robert? Frågar Cecilia.

- Mycket går bra men var är han?

- Skulle han vara med? Frågar Cecilia.

- Vi har alltid med eleverna på utvecklingssamtalen. Eleverna är huvudpersonerna, och sen är det alltid viktigt att höra deras version.

- Okey. Jag är ledsen men jag har inte sagt till honom. Jag trodde vi skulle ha vuxenprat. När vi var unga satt ju alltid lärare och pratade om oss utan att vi för den skull var inbjudna. Och på Roberts förra skola var han aldrig med.

- Vi får väl köra ändå. Robert är i fas med alla ämnen, det saknas några enstaka inlämningsarbeten men betyget hänger inte enbart på det. Nuläget ligger han på E-nivå. Robert har ingen ogiltig frånvaro vilket gläder oss mycket, säger Anna.

- Vad roligt att höra så mycket positivt. På hans förra skola skolkade han jämt och när han väl var där bråkade han med alla.

- Även idag händer det att han hamnar i bråk men det har minskat betydligt. Tillsammans med Robert har vi bestämt att när han känner irritation eller frustration ska han gå iväg oavsett om han befinner sig i klassrummet eller inte.

- Utnyttjar han inte det då? Frågar Cecilia.

- Hur menar du? Frågar Anna.

- Jag menar bara att... jag menar bara att, passar han inte på att skolka då? Jag känner min son mycket bra och det vore typiskt Robert att påstå att han är irriterad för att få gå och göra något som han tycker är roligare. Roligare än vad skolan är.

- Nej, det tror jag faktiskt inte. Han går ut ett tag sedan kommer han alltid tillbaka. Om han utnyttjade

situationen skulle vi få hitta på nåt annat. Skulle han få för sig att dra, lämna skolan, utan vår vetskap, skulle vi jaga honom, säger Anna.

- Vad glad jag blir. Det är viktigt att Rutgerprojektet får ta del av den här positiva informationen.

Snart går nämligen projekttiden ut och Robert hoppas på att flytta hem. Han har aldrig riktigt funnit sig tillrätta på det där hemmet han bor på. Jag längtar så efter att få hem honom men har han samma beteendeproblematik som han hade innan han flyttade från oss vet jag inte om jag orkar ta hem honom. Jag har inte mycket till avlastning därhemma och jag orkar inte ensam jaga honom kvällar och nätter. Det har jag gjort i så många år så det får faktiskt räcka. Roberts pappa och jag befinner oss mitt i en skilsmässa. Visserligen kommer jag bo kvar i huset tillsammans med Roberts lillasyster Josefine, så ungarna behöver iallafall inte känna att de måste flytta på grund av att vi ska skiljas. Det är deras pappa som flyttar ner till Skåne. Han har fått ett superjobb som han inte kunde tacka nej till.

- Men då finns det ju alltid en anledning att åka på semester till Skåne, det är väl bra?

Anna försöker vara rolig och optimistisk men Cecilia drar inte på smilbanden.

- Så är det i alla fall med den saken, säger hon korrekt.

- Okey, vi förstår, säger jag för att försöka komma vidare i samtalet.

- Om Robert fortsätter arbeta med sina skolarbeten som han hittills gjort kommer han bli godkänd i alla ämnen, och troligtvis blir han också antagen till byggprogrammet. Han är redo att lämna grundskolan, vi tror att gymnasiet bli bra för honom.

Cecilia tog in allt positivt om Robert. Hans skolframgångar stärkte hennes mammaroll.

- Ni har gjort så mycket bra för Robert. Vad sägs om middag hos mig nästa fredag? Jag kan fråga Pia om hon också vill komma. Jag bjuder inte hem er för att prata om Robert, jag vill bara bjuda er på en enkel middag.

Precis när jag tänker tacka nej hör jag Anna tacksamt anta erbjudandet.

- Det ser vi fram emot eller hur Fia?

- Ja visst. Vad trevligt. Ska vi ta med oss något? Frågar jag Cecilia med hopp om att hon svarar nej.

- Absolut inte, ni ska inte ta med er någonting. Kom som ni är.

Cecilia bodde i ett stort modernt funkishus med sjöutsikt.Det första jag noterade när Cecilia öppnade ytterdörren var att hon var en sån där inneskosmänniska. Tyvärr hade inte Anna berättat det för mig så skamset fick jag springa runt med urtvättade ljusrosa sockor, medan Anna plockade fram ett par marinblåa skinnskor. Cecilia visade oss vägen till ett gigantiskt rum som hon kallade för salongen. I salongen stod det en svart välpolerad flygel och en femsitssoffa formgiven av Josef Frank med tillhörande bord som hon denna afton dukat upp med ostpinnar, kanapéer, oliver och mousserande vin. Pia stod vid sidan om serveringsfaten med ett glas vin i sin hand. Anna blev så glad när hon såg barndomskamraten Pia.

Aldrig någonsin har jag skådat ett sånt väldukat bord. Det var kristallglas och silverbestick i pluralis. Servetterna var av linne och vikna till tulpaner. Mitt på bordet stod en kristallvas fylld med vita liljor. Den kvällen kände jag mig mycket obekväm. Jag var osäker på vilket glas jag skulle lyfta, när besticken skulle användas och hur jag skulle le utan att verka ovan. Oavsett min brist på kunskap om vett- och etikettregler blev det en skaplig kväll som jag avslutade några timmar tidigare än Cecilia, Pia och Anna.



  • Comments(0)//www.specmaja.se/#post130