Specialpedagogen Maja

Specialpedagogen Maja

Fia 7

Läraren berättarPosted by Maja Lindqvist 2014-03-15 09:58:24

På väg mot skolans gamla kaffebryggare får jag och Anna syn på en blond kvinna i trettioårsåldern. Bredvid henne går det en lång, svarthårig och svartsminkad ung man med svarta kläder följt av en drös kedjor hängandes runt byxorna. Hans näsa är piercad och hans kind är smyckad med en stor silverpärla. Han bär ett par svarta hörlurar och ett par mörka solbrillor.

Bredvid den unge mannen går det en osminkad flicka i ett par slitna jeans och en röd munkjacka. Hon har långt ljust hår som hon satt upp i en hästsvans. Hon bär en väska i grönt militärtyg med broderad text i neonrosa, Våga vägra sprit. Besökarna är Robert och Moa som är här med socionomen Rosa för en gemensam överlämning. Robert ler inte när han tar tag i min hand för att hälsa men det gör Moa.

- Det är jag som är Rosa. Låt mig presentera Robert och Moa, säger hon samtidigt som hon på skoj niger och tittar Moa i ögonen. Moa ler generat mot oss medan Robert rynkar pannan.

- Moa och Robert ska börja i den lilla undervisningsgruppen. Jag skulle också haft med mig Anders men han dök aldrig upp så ni för nöja er med oss, säger Rosa och klappar Moa omsorgsfullt på huvudet.

- Ni är så välkomna. Vi tänkte att vi kunde sitta och prata i det klassrum vi ska undervisa gruppen i. Det kanske kan vara bra att bekanta sig med det rummet, säger jag.

Min ton lät stabil och trovärdig. Rosa hade ju inte en aning om att jag för några timmar sedan försökte avstyra den blivande gruppen. Men nu står jag här och agerar språkrör för små grupper.

När vi kom in i klassrummet märkte vi att det inte var iordningsställt, det såg ut som en lagerlokal. Det var stolar och bord staplade på varandra, böcker i högar, svarta sopsäckar och en sopborste liggande mitt på golvet. Jag skämdes, hur kunde Berit vara så fräck och låta en överlämning ske samma dag som hon informerat oss om vår nya roll som små undervisningsgruppslärare? Hur tänkte hon egentligen? Här har vi elever som är i behov av ordning och reda men vi bjuder in till kaos och röra. Egentligen borde jag förklara för Berit vilken oduglig rektor hon är som utsätter Anna, mig och de nya eleverna för den här situationen.

- Vilket trevligt rum, här kommer ni nog att trivas, säger Rosa.
Den lilla socionomens ljugande replik gick inte att ta miste på. Hon menade inte ett ord av det hon sa det såg och hörde jag, Anna, Robert och Moa.

- Vi har inte hunnit ta itu med rummen än men det ska ske inom det snaraste, säger Anna samtidigt som hon tar upp sopborsten från golvet och plockar fram stolar till oss alla.

- Varsågoda och sitt. Alla elever kommer att få tillgång till egna skåp och ni kommer också att få bestämda platser i klassrummet, säger Anna.

- Robert undrar vad det är för kamrater som kommer att börja i gruppen? Vet ni vad dem heter och var de kommer ifrån? Frågar Rosa.

- Det kommer att vara sex elever i klassen men i första skedet tänkte Fia och jag prata om Robert och Moa. Vi vill prata om era behov och vad ni förväntar er från vår skola och från oss lärare?

- Jag förväntar mig inte ett skit från er. Vad fan kan jag berätta om mina behov, vad finns det att säga? Mitt namn är Robert. Läkare och psykologer har försökt komma fram till varför jag är den jag är. Hittills har ingen kommit fram till något förutom att jag inte är dum i huvudet, och det är ju iallafall bra. Bor hos en låtsas morsa och låtsas farsa eftersom att mina biologiska föräldrar anser att jag är en jobbig jävel. Super när jag kommer över sprit, vilket jag ofta gör. Hasch och dåligt sällskap förekommer mer än någon kan ana. Är det något mer jag borde berätta?

Den unga svarthåriga killen är arg och bitter. Han pratar högt och förtydligar replikerna med hjälp av kraftiga handrörelser. Jag undrar hur många vuxna som han bränt sig på. Han verkar inte ha förtroende för någon, inte ens från hans familj.

- Vad bra att du är så öppen med ditt liv. Men om du röker hasch, tobak eller brukar något annat som är olagligt kontaktar vi dina föräldrar och lämnar in en anmälan till soc. Vi som arbetar på skolan har nämligen anmälningsplikt. Men det vet du väl redan?
Det är lika bra att vara tydlig med en gång. Vi måste ju förklara för eleverna vad konsekvenserna blir.

- Jag skojade bara, säger Robert och ler ironsikt. Han ser på min blick att jag inte känner mig bekväm i hans sällskap. Provocerat drar han upp överläppen för att visa mig den lilla svarta prillan han placerat under läppen. Det är lätt att bli irriterad över hans nonchalanta och kaxiga attityd, och att han demonstrativt visar upp sin snuskiga överläpp gör ju inte situationen bättre. I själva verket skulle jag vilja trycka upp honom mot väggen, trycka in mitt långfinger under hans överläpp och ta bort det där vidriga snuset.

- Vet dina föräldrar om att du snusar? Frågar jag.

- Som jag sa bor jag inte hos mina föräldrar men klart som fan att de vet att jag snusar liksom att jag dricker. Men du vet, jag kommer från en jävligt fin familj och inom fina familjer smyger man med allt som den yttre omgivningen uppfattar som dåligt. Dåligt är lika med fattigt och primitivt, förstår du vad jag menar? Jag tror inte att du kan förstå sånt här, för du kommer inte från en fin familj. Tycker du att jag är besvärlig nu?

- Nej, absolut inte. Jag uppskattar dina åsikter och lyssnar mer än gärna på vad du har att säga.

Han har noga undersökt mig och kommit fram till att jag inte tillhör societeten. Om han anser att jag är torftig, enkel eller fattig berör mig inte. Däremot blir jag nyfiken på honom och på hans livssituation. Han är påtagligt verbalt begåvad och det gillar jag.

- Bra, för mina överklassföräldrar som för övrigt kör stora och dyra bilar, har höga inkomster och bor i en jättestor villa bryr sig inte om att jag röker, dricker eller använder andra droger. Vet du varför? Jag bor ju inte hos dem. Och sen är det som så att de har aldrig brytt sig om mig, därför har jag blivit en kall och provokativ människa.

Han använder sig utav en sarkastisk ton och lägger till en överlägsen blick. Han drar upp sina ögonbryn samtidigt som han spärrar upp ögonen. Hans irritation över att behöva sitta och prata med oss går inte att dölja.

- Så ett litet tips från mig, skippa moralsnacket så gör du dig själv en tjänst. Lägg bara ner det. Varken jag eller mina päron kommer att lyssna till det, säger Robert och lutar sig bakåt i stolen. Han vill inte berätta mer om sig själv.

- Vi har läget under kontroll. Robert vet att han inte får röka och snusa inom skolans område. Om han gör det måste ni informera oss om det. Robert du kan väl berätta lite om dina musikintressen? Säger Rosa ansträngt.

- Ja det märks att du är musikintresserad. Vad är det för musik du lyssnar på just nu? Frågar jag.

Jag försöker locka honom till att berätta mer om sig själv.

- Bygger du din vetskap kring mitt musikintresse enbart på att jag bär stora hörlurar? Frågar Robert.

- Kanske. Men Rosa sa ju också att du var musikintresserad, säger jag generat.

- Hiphop 2pac, killen är en legend. Han sköts ihjäl i USA. Om du frågar mig varför han sköts till döds skulle jag ge dig det svar alla vuxna vill höra, han rörde sig i fel kretsar. Atmosfären i de där kretsarna är något hårdare och något farligare än kretsarna i vår lilla kommun.

- Vad obehagligt. Vad är det för låt du lyssnar på nu då? Frågar jag svalt.

- Hit em up.

- Jag antar att den är bra eftersom att du spelar samtidigt som vi pratar.

- Stäng av det där nu, säger Rosa och rodnar.

Han tar av sig hörlurarna och kastar en hotfull blick mot mig.







  • Comments(0)//www.specmaja.se/#post61